Samfälligheten polisanmäler JM

polis.jpg

Sedan många år leds dagvatten från Ekobacken ut i hästhagen nedanför Palmqvists väg. Vattnet kommer från JM:s mark och rinner ut på Farsta Slottsviks samfällighet. Det är kraftigt förorenat av tungmetaller, främst från JM:s stenkross och V&B:s soptipp.

IMG_5228 Hästhagen 5.JPG

Nu har samfälligheten polisanmält utsläppet eftersom ingenting händer.

Redan 2015 anmälde boende i området till kommunen att vattnet såg märkligt ut, men först året därpå analyserades vattnet och man kunde konstatera att det var mycket kraftigt förorenat. Men istället för att rena vattnet så utredde man. Och utredde. Och utredde.

I november beslutade kommunen till slut att JM måste rena vattnet, men bolaget har överklagat beslutet och processen kan ta lång tid, flera år i värsta fall.

Nu kommer en miljöåklagare att få anmälan på sitt bord. Hur denne hanterar ärendet är svårt att säga. Det råder nog ingen större tvekan om att det pågår ett miljöbrott, men det är oklart hur en utredning påverkas av att JM redan har ett (överklagat) föreläggande om rening av vattnet.

Men någonting måste ju göras. Vattnet kan inte bara få fortsätta att förorena mark, grundvatten och Farstaviken.

Ny motgång för Villeroy & Boch

IMG_5240+Tra%CC%88sket+2.jpg

Det börjar bli motigt för Villeroy & Boch. Som Stängröret.se tidigare har rapporterat tyckte Länsstyrelsen att kommunens delbeslut om “omedelbar verkställighet” var rimligt. Det innebar att bolaget måste rena lakvattnet omedelbart eller betala 40 000 kronor i böter per månad, trots att V&B har överklagat själva huvudfrågan om rening.

Nu kommer nästa motgång. V&B överklagade även Länsstyrelsens beslut till mark- och miljödomstolen och i tisdags beslutade domstolen att den delar Länsstyrelsens bedömning att kommunens beslut är rimligt. Överklagandet avslogs.

Nu återstår egentligen bara för V&B att överklaga igen, denna gång till mark- och miljööverdomstolen vid Svea hovrätt. Eller att rena vattnet kanske?

Länsstyrelsen: V&B måste rena vattnet nu

När kommunen beslutade att Villeroy & Bochs lakvatten måste renas bestämde de också att det måste göras på en gång, eller med ”omedelbar verkställighet” även om beslutet överklagas. Detta är ganska ovanligt, om beslut överklagas brukar de bara gälla efter att det finns en dom i rätten och det kan ta lång tid. V&B överklagade naturligtvis, men de begärde även att den ”omedelbara verkställigheten” skulle ogiltigförklaras av länsstyrelsen, det kallas inhibition.

Överklagandet rullar vidare, men nu har länsstyrelsen beslutat att inte ogiltigförklara den del som handlar om omedelbar verkställighet. Kommunens förbud mot utsläpp av orenat vatten gäller medan det pågår en överklagan. V&B måste alltså rena vattnet eller betala böter i väntan på att överklagandet avgörs i rätten.

Ett mycket bra beslut. Förutom att det tvingar V&B att genast rena vattnet (eller betala böter) tyder det även på att länsstyrelsen tycker att kommunens beslut om förbud mot orenade utsläpp är rimligt och sannolikt kommer att vinna i rätten.

Länsstyrelsen höll med kommunen och tyckte ”att det Villeroy & Boch anfört inte föranleder länsstyrelsen att göra någon annan bedömning än den nämnden har gjort i det överklagade beslutet. En verksamhetsutövare har bevisbördan för att dess verksamhet utreds och åtgärdas så att den inte ger upphov till olägenhet för människors hälsa eller miljön. Det är också, i enlighet med försiktighetsprincipen, av vikt att lakvatten i behov av rening inte fortsatt förorenar recipienten. Länsstyrelsen finner därför att nämnden haft skäl för verkställighetsförordnandet”.

Nu har vi ett politiskt beslut i kommunen och ett verkställighetsbeslut från länsstyrelsen. Det gnisslas säkert en del tänder hos V&B nu och vi får se om de fortsätter med sin allt igenom obegripliga och oansvariga strategi att motsätta sig kraven.

Även detta delbeslut kan överklagas till mark- och miljööverdomstolen (Svea hovrätt), men det tar antagligen lång tid och är giltigt medan processen pågår.

Samfälligheten sågar Villeroy & Bochs överklagande

Som väntat har Villeroy & Boch överklagat kommunens förbud mot utsläpp av orenat lakvatten till Farstaviken. I överklagandet hänvisar bolaget till att COWI:s rapport bevisar att “miljön” klarar utsläppen och att någon rening därför inte behövs. Men överklagandet är lika fullt av hål som en gammal schweizerost.

Tre dagar efter att utsläppen skulle ha stoppats har Farsta Slottsviks samfällighetsförening skrivit ett yttrande till länsstyrelsen med uppmaning att avslå bolagets klagan och se till att förbudet träder i kraft omedelbart.

På punkt efter punkt sågar samfälligheten de resonemang som V&B driver. Sammanfattningsvis bemöter yttrandet sex påståenden som förs fram av bolaget.

Nej, det är inte bevisat att Farstaviken klarar utsläppen, tvärt om.
Nej, utsläppen från andra deponier är inte högre.
Nej, det är inte bevisat att lakvattnet har blivit renare.
Nej, gränsvärden för dricksvatten är inte en bra jämförelse.
Nej, att sträva efter nollutsläpp är inte orimligt.
Nej, kommunens dagvattenpolicy är inte irrelevant.

Problemen med lakvattnet har varit kända i minst tjugo år och V&B har fått tre förelägganden om att rena det: 2008, 2013 och 2017. I samtliga fall har bolaget försökt (och hittills lyckats) komma undan sitt ansvar. Nu måste länsstyrelsen besluta om omedelbar verkställighet.

V&B argument 6: ”Miljön” tål utsläppen

Världen enligt Villeroy & Boch Gustavsberg

Villeroy & Bochs mål är att visa att lakvattnet inte behöver renas. Med mer eller mindre trovärdiga uppgifter, halvsanningar och oklara resonemang försöker bolaget visa att lakvattnet inte innehåller särskilt mycket gifter och att kommunens krav är orimliga och irrelevanta. Men det viktigaste är att visa att Farstaviken tål utsläppen.

År 2015 var bolaget i en liknande situation. Då beställde de en rapport av konsultbolaget Faveo som kom fram till att Farstaviken är så förorenad att lite mer gifter inte spelar någon roll. Rapporten sågades men tillät ändå bolaget att motsätta sig reningskraven genom att hänvisa till att en miljörapport visade att lakvattnet inte skadar Farstaviken.

Det resonemanget håller inte längre. Lagstiftningen är numera tydlig med att utsläpp inte tillåts om nivån av vissa metaller ligger över de maximalt tillåtna. Så, vad gör man? Jo, man beställer en ny konsultrapport som helt bortser från Farstaviken och vad den tål.

Farstaviken och Baggensfjärden är formellt samma vattenområde och då, menar Villeroy & Boch, är det situationen i Baggensfjärden som ska vara utgångspunkten. Baggen är ungefär tjugo gånger större och mindre förorenad – med lite kreativ räkning kan COWI komma fram till att ”miljön” (bortsett från Farstaviken) tål metallutsläppen.

Vadå Farstaviken?

Det ger än en gång företrädare för Villeroy & Boch möjlighet att säga sådant som de vill kunna säga och att överklaga kommunens förbud. ”Slutsatsen av COWI:s miljörapport är att lakvattnet inte utgör risk för miljön, säger Marianne Jarnhed, vice vd på Villeroy & Boch.” (Nacka Värmdö Posten 17 dec). Om man undantar Farstaviken.

Kanske tycker Villeroy & Boch att de har varit smarta. Men Stängröret.se häpnar över arrogansen och cynismen. Har de inga gränser?

Villeroy & Bochs slutsats att lakvattnet inte utgör en risk för miljön bygger på att man bortser från att vattnet rinner ut i Farstaviken.



Intro till Villeroy & Bochs överklagan: Hur resonerar de?
Argument 1: Utsläppen har minskat
Argument 2: Lakvattnet innehåller mindre gifter än andra lakvatten
Argument 3: Lakvattnet är mindre farligt än dricksvatten
Argument 4: Kraven är orimliga
Argument 5: Dagvattenpolicyn är inte relevant

V&B argument 5: Dagvattenpolicyn är inte relevant

Tvärt emot vad COWI menar kan utsläppen minska med åtgärder vid källan. Grafen visar återstående metaller efter rening av lakvattnet vid Gärstads deponi 2017, procent. Zink, krom och bly renas med över 90 procent. Nickel och arsenik över 50 procent.

– Villeroy & Boch menar i sin överklagan att kommunens dagvattenpolicy “inte är relevant” för lakvatten, men lämnar ingen motivering. De hänvisar istället till att det framgår av COWI:s rapport.

I rapporten presenteras ett svepande resonemang om att gränsvärdena i dagvattenpolicyn är beräknade för dagvatten och ”inte lämpar sig” för andra typer av vatten eftersom ”det innebär en annan sorts belastning avseende mängd, flödesvariation och sammansättning”.

COWI ger ett exempel som gäller zink och verkar mena att utsläpp från dagvatten kan minskas genom åtgärder vid källan, vilket inte stämmer för lakvatten.

Detta argument är så märkligt att det är svårt att tro att COWI verkligen menar det. Redan en ganska enkel rening av lakvattnet kan minska utsläppen av zink med ungefär 50 procent vid källan. En mer ambitiös rening, som exempelvis den vid Gärstad i Linköping, kan minska utsläppen betydligt mer. Där har utsläppen av zink minskat 97 procent.

Sedan fortsätter de svepande formuleringarna med att “generella riktvärden (som dagvattenpolicyn) inte tillämpliga i detta fall eftersom vattenmiljön är bräckvatten, har mycket dåliga syrgasförhållanden och har utsatts för en stor historisk förorening.”

På vilket sätt detta gör riktvärdena irrelevanta förklaras inte, men det räcker med en snabb titt i länsstyrelsens underlag till dagvattenpolicyn för att konstatera att den är anpassad till havsvikar, dvs bräckvatten. Att Farstaviken har dåliga syrgasförhållanden och är kraftigt förorenad bör innebära att värdena ska sättas så lågt som möjligt.

Varken Villeroy & Boch eller COWI kan på ett klart sätt motivera varför dagvattenpolicyn är irrelevant för lakvattnet.

Intro till Villeroy & Bochs överklagan: Hur resonerar de?
Argument 1: Utsläppen har minskat
Argument 2: Lakvattnet innehåller mindre gifter än andra lakvatten
Argument 3: Lakvattnet är mindre farligt än dricksvatten
Argument 4: Kraven är orimliga
Argument 6: ”Miljön” tål utsläppen

V&B argument 4: Kraven är orimliga

Vattnets och sedimentens kvalitet kan klassas som god eller dålig (ej god). Farstavikens status är dålig när det gäller bl.a. zink, kadmium, arsenik och bly. Då får inte fler utsläpp ske enligt EU:s vattendirektiv och svensk lagstiftning.

– I sitt föreläggande kräver Värmdö kommun att Villeroy & Boch renar lakvattnet innan det släpps ut till Farstaviken. För de flesta ämnen måste reningen uppfylla de gränsvärden som anges i kommunens dagvattenpolicy, men för metallerna zink, kadmium, arsenik och bly ska nollutsläpp ”eftersträvas”.

Anledningen är att nivåerna av dessa metaller i Farstaviken ligger över de maximalt tillåtna enligt nationell lagstiftning och EU:s vattendirektiv. I det läget är det inte tillåtet att släppa ut mer. Visserligen är det kanske omöjligt att nå nollutsläpp, men enligt miljöbalken är bolaget ändå skyldigt att rena vattnet från dessa ämnen så mycket det går genom bästa möjliga teknik. (Se även argument 2).

I sitt överklagande menar Villeroy & Boch att kravet är orimligt. ”V&B anser att det inte är rimligt att kräva att ett nollutsläpp av zink, kadmium, arsenik och bly ska eftersträvas, särskilt med beaktande av de redan låga utsläppen. Nollutsläpp är inte heller möjligt att uppnå.” Sedan påpekar bolaget att nivåerna ligger inom gränsvärden för dricksvatten och att ”recipienten” tål de nivåer som finns i lakvattnet.

Kravet om att eftersträva nollutsläpp av zink, kadmium, arsenik och bly är högst rimligt eftersom nivåerna i Farstaviken ligger över de maximalt tillåtna och att ytterligare utsläpp då är förbjudna.



Intro till Villeroy & Bochs överklagan: Hur resonerar de?
Argument 1: Utsläppen har minskat
Argument 2: Lakvattnet innehåller mindre gifter än andra lakvatten
Argument 3: Lakvattnet är mindre farligt än dricksvatten
Argument 5: Dagvattenpolicyn är inte relevant
Argument 6: ”Miljön” tål utsläppen

V&B argument 3: Mindre farligt än dricksvatten

Människor kan dricka 3–5 milligram zink per liter vatten utan problem. Men den naturliga nivån i skärgårdsvatten är en tusendel och redan 30 mikrogram per liter skadar naturen.

– Det tredje argumentet som Villeroy & Boch använder för att ge intryck att deras lakvatten är ofarligt är att ”de nya” nivåerna av metaller ligger under vad som tillåts i dricksvatten. Även detta argument kommer från COWI:s rapport och det låter ju onekligen betryggande. Vad kan vara renare än dricksvatten? Om man kan dricka det så måste det ju vara ofarligt, eller hur?

Här utnyttjar bolaget på ett cyniskt sätt att de flesta inte vet att dricksvatten innehåller långt mycket mer metaller än vad som är naturligt och hälsosamt för miljön. Det är inte farligt för oss människor, men andra djur, växter och organismer skulle inte må bra av det, särskilt inte de som lever i vatten 24/7.

Ett exempel är zink. Det är ett av de ämnen som finns i höga nivåer i Villeroy & Bochs lakvatten och anses allmänt vara ganska ofarligt för människor, det finns inte ens något gränsvärde för zink i dricksvatten. Om vattnet innehåller 3–5 milligram zink per liter blir det lite strävt i munnen och det får en konstig smak, men det är inte farligt.

I naturen skulle sådana nivåer slå ut det mesta.

Det anses att den naturliga halten av zink i skärgårdsvatten är 3,4 mikrogram per liter – alltså en tusendel av vad vi människor kan dricka utan problem – och halter över 30 mikrogram orsakar skador på alger och kräftdjur medan 300 mikrogram ger skador på fisk.

Ett annat exempel är kadmium, likaså ett av de ämnen som finns i lakvattnet och skapar problem i Farstaviken. Den naturliga nivån anses vara 0,02 mikrogram men gränsen för dricksvatten är 5 mikrogram, 250 gånger mer. Vid denna nivå uppstår akuta toxiska effekter på fisk.

Listan kan göras längre, men om vi håller oss till de fem metallerna bly, kadmium, koppar, krom och kvicksilver ligger gränsvärdena för dricksvatten mellan 59 och 2 000 gånger högre än vad som är naturligt och potentiellt skadligt för miljön. För zink och nickel finns inga gränsvärden för människor, men de är ändå skadliga för naturen i mycket små mängder.

Ni fattar säkert poängen: miljön klarar inte på långa vägar lika mycket som vi människor. Det vet naturligtvis både Villeroy & Boch och COWI, men det låter ju bra att kunna säga att nivåerna ligger inom vad som är tillåtet i dricksvatten.

Med detta tar Stängröret några dagars julledighet. Vi återkommer med granskningen av Villeroy & Bochs överklagan och då handlar det om bolagets argument mot kommunens dagvattenpolicy.

God jul!

Intro till Villeroy & Bochs överklagan: Hur resonerar de?
Argument 1: Utsläppen har minskat
Argument 2: Lakvattnet innehåller mindre gifter än andra lakvatten
Argument 4: Kraven är orimliga
Argument 5: Dagvattenpolicyn är inte relevant
Argument 6: ”Miljön” tål utsläppen

V&B argument 2: Lakvattnet är mindre gifigt än andra

COWI och Villeroy & Boch menar att lakvattnet från Ekobacken innehåller mindre gifter än andra lakvatten. Det stämmer inte när det gäller de metaller som är problemet i Farstaviken, men ännu viktigare är kanske att lakvattnet från de tippar man jämför sig med inte når naturen. Samtliga har reningsverk och fem av dem har nollutsläpp.

– Ett av Villeroy & Bochs viktigaste argument i överklagandet är att lakvattnet från soptippen på Ekobacken är ofarligt (och därför inte behöver renas) eftersom det innehåller lägre nivåer av metaller än ”lakvatten från andra deponier”.

Det här är kanske ett argument som Villeroy & Boch inte hade använt om de hade läst på lite bättre.

Uppgiften kommer från COWI:s rapport. Författarna har jämfört de ”nya värdena” från V&B:s lakvatten med en kartläggning som gjordes av lakvatten från elva deponier i Sverige år 2000. En jämförelse av de metaller som ingår i kommunens policy visar att lakvattnet från Villeroy & Boch innehåller betydligt högre nivåer av de tre metaller som är det största problemet i Farstaviken, medan en är osäker. De tre metaller som har lägre värden är inte kritiska i viken.

Ett av de största problemen i Farstaviken är de höga nivåerna av zink, kadmium och nickel. COWI:s rapport visar att lakvattnet från Villeroy & Boch innehåller mycket mer av dessa ämnen än vad lakvatten från andra tippar gör. Men det säger de förstås inte. De säger inte heller att lakvattnet från alla de tippar man jämför sig med har rening.

En annan viktig poäng som inte nämns av COWI är att proverna togs före reningsverken. Alla de elva deponier som man jämför med har reningsverk och krav på sig att rena vattnet innan det släpps ut. Samtliga har lokala reningsverk och fem av dem har så kallade noll-utsläpp (lokalt) eftersom lakvattnet – efter lokal rening – skickas till kommunala reningsverk eller återförs till deponin.

Så vad säger Villeroy & Bochs jämförelse egentligen? Rimligen två saker: Den ena är att V&B:s lakvatten är mer förorenat än andra lakvatten av just de metaller som är mest problematiska i Farstaviken. Den andra är att Villeroy & Bochs tipp borde ha rening, precis som de andra.

 Men det säger ytterligare en sak om Villeroy & Boch: det visar precis hur oärliga de är i sina argument.

Intro till Villeroy & Bochs överklagan: Hur resonerar de?
Argument 1: Utsläppen har minskat
Argument 3: Lakvattnet är mindre farligt än dricksvatten
Argument 4: Kraven är orimliga
Argument 5: Dagvattenpolicyn är inte relevant
Argument 6: ”Miljön” tål utsläppen

V&B argument 1: Utsläppen har minskat

De “nya” utsläppsnivåer som Villeroy & Boch hänvisar till i sin överklagan. Det är genomsnittliga värden av prover tagna juli till september 2019. Här jämförs de med gränsvärden i kommunens policy (vit pil).

I Villeroy & Bochs överklagan av kommunens föreläggande om rening erkänner man att nivåerna tidigare har varit höga, men menar att det beror på att förorenat och ”ovidkommande vatten” från området runt deponin har läckt in i lakvattenledningen. Ledningen tätades i juli och tio prover som togs i juli, augusti och september visar lägre nivåer. Dessa presenteras som “de nya värdena”.

Men mängden metaller i lakvatten varierar alltid kraftigt beroende på många faktorer, både externa och inne i deponin. Prover av detta slag är ögonblicksbilder. Tio mätningar under en kort period säger inte mycket, det krävs mätserier på ett par år för att kunna dra några slutsatser, vilket även COWI anser.

Även tidigare mätserier visar värden som har varit ganska konstanta för att några månader senare sticka iväg flera hundra procent. De lägre värden som uppmättes i somras kan vara tillfälliga.

Kommunen ifrågasätter V&B:s förklaring och menar att det är ”oklart huruvida hålen i lakvattenledningen verkligen har påverkat det utgående flödet, samt när hålen uppstod” och tillägger att ”lakvattenröret troligen aldrig varit i det skick som krävs”.

I bästa fall stämmer bolagets antaganden och teorier. I så fall har nivåerna av metaller i lakvattnet minskat, de är inte längre skyhöga – bara höga.

Även de ”nya värdena” ligger betydligt över policyns krav. Det gäller i stort sett samma ämnen som tidigare: kadmium, zink och nickel.

Nickel ligger fortfarande cirka tre gånger över gränsvärdet, liksom fosfor. Kadmium ligger cirka 50 procent över policyn medan zink ligger cirka 40 procent högre. Nivån för kvicksilver är osäker eftersom policyns gränsvärde (0,03 ug/liter) ligger under den känslighet som V&B använder i sina analyser (0,1 ug/liter).

Men huvudpoängen är ändå att EU:s vattendirektiv inte tillåter några utsläpp alls av arsenik, bly, kadmium och zink eftersom Farstaviken redan är kraftigt förorrenade av dessa metaller. Noll är det enda tillåtna.

Svaret på frågan i rubriken är alltså: Osäkert, och det kan ta år innan vi vet. Men även om det stämmer är minskningen långt ifrån tillräcklig. De flesta ämne ska uppfylla högre krav och för arsenik, bly, kadmium och zink gäller noll.



Intro till Villeroy & Bochs överklagan: Hur resonerar de?
Argument 2: Lakvattnet innehåller mindre gifter än andra lakvatten
Argument 3: Lakvattnet är mindre farligt än dricksvatten
Argument 4: Kraven är orimliga
Argument 5: Dagvattenpolicyn är inte relevant
Argument 6: ”Miljön” tål utsläppen