Röret på tre minuter

Farstaviken är ett av länets mest förorenade vattenområden. Vikens botten är i stort sett död på grund av de utsläpp av tungmetaller och andra miljögifter som har pågått i decennier från Gustavsbergs porslinsfabrik, marinor och andra verksamheter.

Metallerna finns lagrade i de tjocka sediment som täcker vikens botten och sprids till vattnet samt de växter och djur som trots allt överlever. Eftersom metaller är grundämnen försvinner de aldrig, nivåerna fortsätter att öka med varje nytt gram som släpps ut.

På grund av höga nivåer av metaller, bland annat arsenik, bly, kadmium och zink, är Farstavikens tillstånd klassat som ”icke tillfredsställande” och uppfyller inte gällande miljökvalitetsnormer (MKN). I en sådan situation är det förbjudet enligt artikel 4 i EU:s vattendirektiv att försämra kvaliteten ytterligare genom att släppa ut mer av dessa gifter.

Ändå fortsätter de att strömma ut i viken från ett rör vid Farsta Slottsvik.

Det förorenade vattnet kommer från Ekobackens industriområde en knapp kilometer söder om viken. De få kontroller som har gjorts visar höga nivåer av alla de förbjudna metallerna.

Två källor

Gifterna kommer från åtminstone två källor vid Ekobackens industriområde, kanske fler. Den ena är porslinsfabrikens gamla soptipp, Ekbackstippen, som numera tillhör Villeroy & Boch. Den innehåller hushållssopor och industriavfall från fabriken men stängdes av länsstyrelsen 2008 och har sedan dess täckts över.

Trots övertäckningen släpper tippen ut vatten som har runnit genom avfallet, så kallat lakvatten, som leds ner i en kulvert och sedan släpps ut i Farstaviken. Värmdö kommun tvingade Villeroy & Boch att rena vattnet i ett tillfälligt reningsverk i väntan på en permanent lösning. Men i juni 2021 förlorade kommunen kravet på tillfällig rening i Nacka tingsrätt och vattnet släpps sedan dess ut orenat igen.

Dessutom är dikena runt den gamla tippen fulla med kraftigt förorenat vatten.

Den andra – och största – källan till gifterna är dagvatten som rinner i diket från Ekobacken ner till Farsta Slottsvik och sedan leds ner i samma rör som lakvattnet. Nivåerna av tungmetaller i detta vatten är extremt höga och utredningar tyder på att vattnet kommer från JM:s stora hög med krossad sten som ligger i Ekobacken.

Stenen är så kallad sulfidberg som oxiderar när den spräcks och fäller ut tungmetaller. När regn- och smältvatten sedan rinner vidare lösgörs höga nivåer av tungmetaller. Analyser av dikesvattnet åren 2016 och 2017 visade höga eller mycket höga nivåer av många tungmetaller. Liknande nivåer uppmättes vid åtta provtagningar år 2020.

Värmdö kommun har förelagt även JM att rena vattnet och att eftersträva nollutsläpp av arsenik, bly, kadmium och zink, men utan krav på tillfällig rening. JM har överklagat föreläggandet och det behandlas nu av länsstyrelsen. Beslut väntas i juni 2022 men överklaganden är nog att vänta.

Olagliga utsläpp

Om miljökvaliteten på ett vattenområde är klassat som ”icke tillfredsställande” är ingen ytterligare försämring tillåten enligt EU:s vattendirektiv och de svenska miljökvalitetsnormerna. Myndigheter är då skyldiga att arbeta för att helt stoppa utsläpp av gifter som redan finns i höga nivåer i sediment eller vatten.

Det innebär att alla utsläpp av arsenik, bly, kadmium och zink till Farstaviken är olagliga och att kommunen och länsstyrelsen har ansvaret att stoppa dem.

Värmdö kommun har lovat att utsläppen av miljögifter till Farstaviken ”ska upphöra”. I november 2019 togs ett beslut som förbjuder utsläpp av orenat vatten till Farstaviken från den 1 januari 2020. Men överklaganden och juridiskt trixande från utsläpparna innebär att utsläppen fortsätter.

Inför valet 2022 lovade Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Liberalerna att kommunen skulle stå för rening av vattnet i väntan på att Villeroy & Boch samt JM tar sitt ansvar. Efter valet enades den nya majoriteten om en överenskommelse att tillfälligt installera rening, men två år senare har fortfarande inget hänt.

Vad är Socialdemokratiska vallöften värda egentligen?

Myndigheternas ansvar

Allt tyder på att kommunens strategi – att med juridiska processer tvinga företagen att rena vattnet – har nått vägs ände, eller att den åtminstone kommer att ta mycket lång tid.

Enligt lagstiftningen har kommunen och andra myndigheter skyldighet att se till att utsläppen av de förbjudna tungmetallerna upphör. Ansvaret stannar inte vid att driva processer, det sträcker sig längre. Om inte företagen kan tvingas rena vattnet måste kommunen på andra sätt se till att utsläppen upphör.