32 år av utredande

Ekbackstippen är historiskt den viktigaste källan till förorenat vatten som kommer genom röret och ut i Farstaviken. Lakvattnet – det vatten som rinner igenom tippen – har varit ett problem i decennier och har föranlett åtminstone tre utredningar om rening, den första för över 30 år sedan, och två beslut om att vattnet måste renas. Men fortfarande rinner det helt orenat ut i Farstaviken.

Sedan upptäckten av kraftigt förorenat vatten i dikena kring Ekbackstippen har både politiker och media fokuserat på detta och problemen med lakvatten från tippen har mer eller mindre fallit i glömska.

En bidragande faktor till detta är också att tippen har stängts och täckts över. Det får många att tro att utsläpp av tungt förorenat lakvatten är historia. Vilket naturligtvis passar Villeroy & Boch alldeles utmärkt.


Ett kärr fyllt med sopor

Tippen ligger cirka en kilometer söder om viken, i höjderna nära Hålluddsavfarten på väg 222. Den har varit tipp för avfall från Gustavsbergs porslinsfabrik sedan 1960-talet och innan dess var den soptipp för samhället, åtminstone sedan 1940-talet.

Länsstyrelsens beskrivning av tippen i tillståndet från 1986. Det 200 meter långa diket i början har ersatts av en täckt ledning. Det 100 meter långa diket till Farstaviken finns kvar.

Länsstyrelsens beskrivning av tippen i tillståndet från 1986. Det 200 meter långa diket i början har ersatts av en täckt ledning. Det 100 meter långa diket till Farstaviken finns kvar.

 

Företaget Gustavsberg är numera en del av Villeroy & Boch. Så här beskrivs tippen i deras miljörapport från 2010:

"Bolagets deponi, Ekbackstippen, ligger i en lerbottnad bergssänka, som successivt fylls ut med deponimassor. På deponianläggningen har tidigare tippats porslin- och gipskross, plastavfall, byggavfall, emballage, trädgårdsavfall, schaktmassor, slam från fabrikernas processavloppsreningsverk samt troligtvis också mindre mängder hushållsavfall från samhället innan området togs i bruk som industrideponi. Deponin är sedan 2008-12-31 stängd och till deponin förs endast material som används eller ska användas för avslutningsarbete.

Avrinningen av regnvatten från deponiområdet sker genom dräneringssystem som övergår i en ca 900 m lång rörledning och avslutningsvis via ett öppet dike ut i Farstaviken. På ett flertal ställen efter rörledningen tillförs närliggande markers ytvatten."


Lakvatten

Liksom för andra gamla tippar är läckaget av lakvatten – det vatten som rinner genom tippen – ett problem eftersom det innehåller kända och okända miljögifter. Ingen vet vad som egentligen har lagts på deponin genom åren. Där finns porslinsfabrikens avfall med stora mängder gifter, men även äldre hushållsavfall med okänt innehåll. Genom decennierna kan dessutom vad som helst ha hamnat på deponin genom olaglig tippning.

Lakvatten bildas främst av regn och smältvatten från snö som fallit över tippen. Men det kan även komma vatten från sidorna eller till och med underifrån. För Ekbackstippen är den sannolikheten rätt stor eftersom den ligger i ett gammalt kärr.

På modernare deponier finns det alltid en botten av cement eller liknande som hindrar lakvattnet att rinna ner i marken, men det saknas på Ekbackstippen. Det betyder att vattnet, efter att ha runnit genom avfallet, rinner ner i marken eller förs iväg med bäckar och strömmar till området runt tippen.

För att minska läckaget till marken och grundvattnet finns det rör som ska samla in lakvattnet längst ner i avfallet. Det vatten som samlas in leds sedan till det stora lakvattenrör som går ner till Farstaviken, där det släpps ut helt orenat.


Ständiga förhalningar

När lakvattnets innehåll och hantering utreddes första gången vet vi inte, men det har varit en återkommande fråga sedan åtminstone 1986. I fabrikens tillstånd menade länsstyrelsen att Gustavsberg AB skulle undersöka vattnets farlighet och vidta åtgärder om det behövdes.

Om det utreddes är oklart, men i så fall har resultatet aldrig publicerats och nu ligger kanske utredningen nedplöjd i tippen någonstans. Någon åtgärd blev det i alla fall inte.

I början av år 2000 publicerades ett examensarbete som hade identifierat höga halter av bly, koppar, zink och kadmium i lakvattnet och menade att vattnet sannolikt förorenade både mark och vatten vid utloppet. Baserat på resultatet begärde de boende i Farsta Slottsvik i april samma år att marken skulle undersökas och saneras om den var förorenad. Det hände aldrig.

Åtta år senare, i samband med beslutet att täcka över tippen, beslutade länsstyrelsen att lakvattnet skulle renas senast år 2013. Men 2013 fanns ingen rening, istället fick Villeroy & Boch anstånd till 2015.

Även 2015 kom och gick utan att det hade byggts någon reningsanläggning. I samma veva tog kommunen över tillsynen och sommaren 2016 beslutade kommunen att vattnet måste renas senast år 2019. Men formuleringen av kravet är så tandlös att det är mycket osäkert om det kommer att finnas en reningsanläggning då heller.


"Harmlöst"

I sitt svar till de boende och deras krav på undersökning och sanering år 2000 skriver VD:n för Gustavsberg AB att lakvattnet från Ekbackstippen är "med säkerhet harmlöst för människor och djur." Han motiverar detta med att inget av de material som då lades på tippen "innehåller för människor eller landlevande djur ämnen som kan lakas ur i skadliga mängder."

Vad han byggde det påståendet på framgår inte. men den viktigaste invändningen är att det inte i första hand är landlevande djur som drabbas mest av giftiga utsläpp till vatten.

"En osäkerhetsfaktor är tippens tidigare historia, då den under en tid användes som hushållstipp av samhället" sägs det sedan. Men, fortsätter skrivelsen, "normalt använde hushållen, under den tiden, inte särskilt giftiga ämnen i någon större omfattning."

Nja. Många av de giftigaste ämnen som har använts genom historien, till exempel DDT och PCB, började spridas brett på 1940- och 1950 talen. Tungmetaller användes på ett helt okontrollerat sätt, liksom många andra kemikalier som utvecklades då.


Bengt berättar

Bengt Berglund kom till Gustavsberg 1954 som elev i verkstadsskolan och de åren han gick där såg han mycket och han rörde sig mycket i det dåvarande brukssamhället. 1960 anställdes han som keramiker, skulptör och konstnär på porslinsfabriken där han jobbade till 1982. Hör honom berätta hur det egentligen var. 


Övertäckning

I februari 2003 beslutade miljöprövningsdelegationen i Stockholm att avslå Villeroy & Bochs ansökan om fortsatt användning av tippen. I november 2008 bestämde länsstyrelsen att tippen skulle täckas över för att minska inträngning av regn- och smältvatten, samt att det lakvatten som ändå uppstod skulle renas. Därmed upphörde tillståndet från 1986 att gälla. Efter övertäckningen skulle tillsynen gå över till Värmdö kommun.

Länsstyrelsens krav var att hela tippen skulle täckas över med en tätning som år 2013 släppte igenom högst 50 liter vatten per kvadratmeter och år.

Större delen av tippen, cirka 35 000 kvadratmeter, täcktes över 2012–2013, och enkel matematik säger oss att den sammanlagda mängden lakvatten därefter borde vara 1 750 000 liter per år, eller 4 795 liter om dagen. En lakvattenutredning av konsultbolaget Faveo kom fram till en liknande siffra: 4 450 liter per dygn.

Men det verkar fungera sådär. Enligt Villeroy & Bochs miljörapporter hade mängden lakvatten 2012 och 2013 ökat dramatiskt, till över 30 000 kubikmeter – över 15 gånger mer än länsstyrelsens krav. Sedan dess har mängderna minskat, men de senaste tre åren verkar minskningen ha planat ut och 2017 släppte tippen fortfarande ifrån sig över fem gånger mer lakvatten än vad länsstyrelsen krävde, nästan 30 000 liter om dagen.

Källor: Miljörapporter från Villeroy & Boch

Källor: Miljörapporter från Villeroy & Boch

 

Om tätningen fungerar som den ska, vilket hittills inte har ifrågasatts, är det uppenbart att stora mängder vatten rinner in i avfallet från sidorna eller underifrån. Detta är också den slutsats som dras i Faveos lakvattenutredning och flera rapporter sedan dess.


Resultatet

Även om mängden lakvatten har minskat efter övertäckningen visar Naturvårdsverkets redovisning av mängden utsläppta metaller per år (nedan) att den hittills inte har haft någon dramatisk effekt på hur mycket metaller som rinner ut i Farstaviken. Det speglar det faktum att halterna av metaller i lakvattnet har ökat kraftigt.

Utsläppen minskade när tippen hade täckts 2012–2014, men även när de var som minst låg utsläppen klart över riktvärdena. Sedan dess visar nästan alla metaller en ökande tendens – flera av dem har ökat till samma nivå som före övertäckningen eller till och med högre.

Utsläpp av metaller till Farstaviken per år 2010-2016 (kg). En dipp syns för de första åren efter att deponin täcktes, men mängderna har ökat igen. År 2016 släpptes det ut mer zink, nickel och koppar än 2010. Utsläppen av kadmium är tillbaka på samma nivå och mängden bly ökar igen efter en minskning 2012–2014. Krom minskade kraftigt fram till och med 2015, men det saknas uppgift om mängden 2016. Observera att diagrammet är exponentiellt.


Expansionstomten

En mindre del av tippen, den så kallade expansionstomten, undantogs från täckningen eftersom den enligt uppgift inte innehöll något avfall och istället skulle användas till att bygga fastigheter på. Den fick sitt namn genom att Villeroy & Boch tänkte expandera sin verksamhet där, eller sälja den till någon som ville bygga.

Men sedan problemen med höga metallhalter i dagvattendikena upptäcktes hösten 2015 (se Röret i media) beslutade kommunen att även denna del av tippen skulle täckas. Arbetet skulle vara avslutat sommaren 2018 men pågick fortfarande i oktober.

Hur stor minskningen av lakvattnet blir när även expansionstomten har täckts är osäkert, men storleksmässigt är den ungefär en fjärdedel av den del som redan har täckts, så någon dramatisk skillnad kommer antagligen inte att inträffa.


Täckning räcker inte

Täckningen av tippen syftar till att hindra regnvatten att rinna genom avfallet och det har lett till minskade volymer lakvatten. Men mängden är fortfarande fem gånger högre än vad den borde vara i teorin, vilket antyder att vatten rinner genom avfallet från andra håll än uppifrån – eller att täckningen inte fungerar som den ska.

Trots minskningen av lakvatten är de mängder metaller som sköljs ut i Farstaviken ganska oförändrade.

Samtidigt kommer mängden dagvatten att öka i motsvarande grad. Någonstans måste ju regn- och smältvattnet ta vägen. Hur förorenat dagvatten kan bli har vi sett sedan 2016 när det uppmättes höga halter av tungmetaller även i dagvatten (se Röret i media). Varifrån gifterna i dagvattnet kommer vet vi inte, men det pågår utredningar.


Stäng röret

Det är bra att tippen täcks, men det minskar inte behovet av att fatta beslut om att stoppa utsläpp av förorenat vatten till Farstaviken. Tvärtom, ett sådant beslut ökar incitamentet att komma tillrätta med problemen med deponin och resten av Ekobacken.

Stäng röret.