Vattenförordningen

Det som avgör hur regeringen, myndigheter, kommuner, företag och medborgare i Sverige ska förhålla sig till är de svenska miljömålen och den lagstiftning som ska styra mot målen.

När det gäller vattenområden finns dessa mål i Vattenförordningen, som anger att svenska vatten ska uppnå en god ekologisk och kemisk status senast år 2021. I vissa fall finns undantag fram till 2027. Detta mål ska vara styrande för kommunerna och avgör i slutänden vad som kan och inte kan tillåtas.

Baggen 11986367_10153047056933021_8072189441545841705_n.jpg

När det gäller Farstaviken och Baggensfjärden, som anses tillhöra samma vattenområde, är tillståndet mycket dåligt. Vattenmyndigheternas utvärdering visar att vattnet inte kommer att nå målet före 2027 om inte mycket kraftfulla åtgärder vidtas.

Ett helt nödvändigt första steg är att stoppa utsläpp av förorenat vatten till Farstaviken. Röret från Villeroy & Bochs tipp är det enda kända punktutsläpp som finns kvar, men det kan finnas fler. I nästa steg bör viken saneras på något sätt för att hindra att växtligheten i viken förorenas och att de kraftigt förorenade sedimenten virvlar upp.


Miljöbalken

Miljöbalken och förordningen om deponering av avfall ger allmänna utgångspunkter och bestämmelser för skyddet av människors hälsa och miljön. Sedan ska villkoren för varje deponi framgå av det miljötillstånd som har utfärdats av den myndighet som har ansvar för tillsynen.

Enligt miljöbalken 1 § syftar lagen till att "främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl.

Miljöbalken skall tillämpas så att
1. människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan,
2. värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas,
3. den biologiska mångfalden bevaras,
4. mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning tryggas, och
5. återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås."

Balken innefattar sedan en mängd bestämmelser som kan vara relevanta.


Förordningen om deponering av avfall

Förordningen är mer konkret och av särskilt intresse är 22§ som bland annat anger att: "Insamlat lakvatten skall behandlas så att det kan släppas ut utan att utsläppet strider mot gällande bestämmelser om skydd för människors hälsa och miljön eller mot villkor som gäller för verksamheten."

Som vi ska se nedan finns inga gällande villkor för verksamheten vid Villeroy & Bochs tipp eftersom kommunen inte har utfärdat några, så frågan blir vad som är "gällande bestämmelser om skydd för människors hälsa och miljön".

Rimligen bör det kunna vara miljöbalkens 9:e kapitel 7§: "Avloppsvatten skall avledas och renas eller tas om hand på något annat sätt så att olägenhet för människors hälsa eller miljön inte uppkommer. För detta ändamål skall lämpliga avloppsanordningar eller andra inrättningar utföras."


Tillstånd

Historiskt har länsstyrelsen haft ansvaret för porslinsfabrikens tipp, men 2003 beslutade Miljöprövningsnämnden i Stockholm att avslå fabrikens ansökan om fortsatt användning av tippen. Därmed blev det klart att tippen skulle stängas och täckas över och ansvaret har gått över till Värmdö kommun.

Det förra tillståndet, som utfärdades av länsstyrelsen 1986, gäller inte längre eftersom verksamheten på tippen har upphört. En tipp som är sluttäckt behöver inget tillstånd utan är bara "anmälningspliktig" till kommunen, som ska besluta om ett föreläggande med villkor.

Enligt Värmdö kommun har Villeroy & Boch anmält verksamheten men kommunen har inte skrivit något föreläggande än i väntan på att täckningen av den sista delen, "expansionstomten", ska avslutas. Under tiden ska bolaget kontrollera sig själva genom att genomföra det kontrollprogram som de själva har upprättat.

I 26 kap 19§ Miljöbalken står att syftet med kontrollprogrammet är att: "Verksamhetsutövaren ska genomföra egna undersökningar för att kontrollera, planera, motverka och förebygga verksamhetens påverkan på miljö och människors hälsa, dvs. utföra egenkontroll."

Kontrollprogrammet för tippen anger vilka prover som ska tas och vilka ämnen som ska analyseras. Men det anger ingenting om hur höga nivåer av ämnen som får släppas ut via lakvattnet eller hur stora mängder av varje ämne som tillåts hamna i Farstaviken.

Slutsatsen är att det för närvarande inte finns någon detaljerad reglering av vad som får släppas ut, bara allmänna villkor om att motverka och förebygga påverkan på miljön och människors hälsa. Och att Villeroy & Boch kontrollerar sig själva.


Föreläggandet

Sommaren 2017 utfärdade Värmdö kommun ett föreläggande till Villeroy & Boch angående Ekbackstippen. I föreläggandet kräver kommunen "allt drän- och lakvatten som avleds från deponin ska vid behov genomgå rening som medför att utsläppet till recipient inte medför någon negativ påverkan på vattenkvaliteten och sedimenten i Farstaviken senast 2019.".

Så, vad betyder detta – egentligen? I politiska sammanhang är ord och formuleringar som bekant viktiga och ibland förrädiska. Den avgörande frågan är om formuleringen säkerställer att gifter inte släpps ut eller om den är öppen för tolkningar och osäkerhet.

I klartext betyder formuleringen i föreläggande att från 2019 får inte utsläppet genom röret leda till sämre vatten och sediment i Farstaviken än idag. Ingen stor utmaning precis. Med den formuleringen kan utsläpp av giftigt vatten fortsätta.

Eftersom Farstaviken är ett av Stockholms läns mest förorenade vattenområden och att viken är nästan död, krävs inte så mycket. Med detta mål kan nästan alla utsläpp accepteras, troligen även de som sker idag. Eller som en av kommunens tjänstepersoner har uttryckt saken:

Vattnet från deponin är inte hälsosamt men mottagaren, dvs Farstaviken, är så nedsmutsad att det smutsiga vattnet från deponin gör liten eller ingen skillnad.”

Självklart duger inte den inställningen eller formuleringen i föreläggandet. Målet är ju att vikens tillstånd ska förbättras – inte att det inte ska försämras. För att det ska ske krävs tydliga krav på hur mycket gifter som får finnas i det vatten som släpps ut, eller riktvärden som Värmdö kommun föreslog redan för tio år sedan.

En bra måttstock är de krav som kommunen ställer på vanligt folk och andra verksamheter genom den dagvattenpolicy som antogs 2012.

Ett annat problem med beslutet är att rörets utsläpp består av vatten från betydligt fler källor än soptippen. I röret kommer även dagvatten från en bergkross, en bussparkering, en transformatorstation, ett ridhus med stall, någon kvadratkilometer mer eller mindre förorenad naturmark samt ett stort antal villor och radhus.

Senast 2016 slogs det fast att delar av detta dagvatten var kraftigt förorenat av tungmetaller.


Värmdö kommuns dagvattenpolicy

I mars 2012 antog kommunfullmäktige i Värmdö en policy för dagvatten som vänder sig till kommunens tjänstepersoner, exploatörer, verksamhetsutövare, fastighetsägare och politiker.

Dagvatten är vatten som rinner av från vägar, parkeringar, torg, trädgårdar, naturmark och liknande. I allmänhet har dagvatten ungefär samma innehåll av metaller som lakvatten, så samma policy borde kunna gälla för båda.

IMG_8162.jpg

I denna policy rekommenderas riktvärden för innehåll av metaller i utsläpp av dagvatten till vatten. För sjöar och havsvikar överensstämmer riktvärdena med dem som rekommenderas av Svenskt vatten och länsstyrelsen (se Vattnet). Utgångspunkten för de riktvärden som slås fast är vad vattenmiljön tål: "I Värmdö kommun är det i första hand recipienten eller den mottagande markens känslighet som avgör hur dagvattenhanteringen ska se ut."

I Värmdö kommun är det i första hand recipienten eller den mottagande markens känslighet som avgör hur dagvattenhanteringen ska se ut.

Rimligen bör samma riktvärden gälla även för utsläpp av andra typer av vatten, exempelvis lakvatten från deponier. "Recipienten" – det vill säga det vattenområde som tar emot vattnet, har samma känslighet oavsett varifrån vattnet kommer. I allmänhet brukar inte heller lakvatten innehålla mer tungmetaller än vanligt dagvatten.

Det finns otaliga exempel från Värmdö där kommunen ställer hårda krav på fastighetsägare vad gäller rening av avlopp som släpps ut i sjön. Det rimmar illa med att kommunen samtidigt tillåter utsläpp av stora mängder kraftigt förorenat lakvatten. Kommunen behöver vara konsekvent och ställa samma krav på soptippar som mot vanligt folk.


32 års velande

Enligt Värmdö kommun pågår ett arbete med att utfärda ett föreläggande som kan innebära krav på rening av lakvattnet. Beslut om detta ska komma under 2018 eller 2019.

Det är inte första gången myndigheter lovar att vattnet ska renas. Redan 1986, för 32 år sedan, lyfte Naturvårdsverket behovet av rening av lakvattnet i tillståndet.

"Naturvårdsverket anser det väsentligt att deponin tätas och lakvattenmängderna minimeras. Inom ramen för kontrollprogrammet bör kontroll av lakvattnet ske. Dessa analyser bör också ligga till grund för ett eventuellt beslut om rening av lakvattnet."

Vad som hände sedan är uppenbart. Ingenting.

Men 22 år senare, när tippen skulle täckas, skrev Länsstyrelsen i sitt beslut om avslutningsplanen för tippen (täckningen) att:

"Allt drän- och lakvatten som avleds från deponin skall vid behov genomgå rening som medför att utsläppet till recipient inte medför någon negativ konsekvens för människors hälsa eller miljön senast år 2013."

Bygg- och miljökontoret i Värmdö kommun ansåg att det skulle sättas "riktvärden eller liknande" för rening av det vatten som skulle släppas ut.

Sedan hände ingenting igen och det har gått ytterligare tio år. Och nu ska det hända igen. Det föreläggande som kommunen har utfärdat säkerställer inte att utsläpp av giftigt vatten upphör.

Och först ska det gå ett par år till.


stäng röret!

Det finns ingen anledning att det giftiga vattnet ska släppas ut och det finns ingen ursäkt för att fortsätta att tillåta det. Det är nästan unikt i Sverige att en deponi som denna tillåts att släppa ut sitt lakvatten helt orenat. Och det är särskilt anmärkningsvärt när det vattenområde som tar emot lakvattnet – recipienten – redan är ett högriskområde.

År 2015 genomförde branschorganisationen Avfall Sverige en kartläggning av lakvattenbehandlingen på aktiva och nyligen avslutade deponier i Sverige. Alla som svarade på enkäten, 65 procent, hade någon form av lakvattenrening. De flesta hade en första reningsanläggning vid tippen och skickade sedan vattnet till reningsverk.

Värmdö kommun är tillsynsmyndighet för Villeroy & Bochs deponi och andra verksamheter i området. Kommunen måste ställa krav på att verksamheterna renar sitt vatten och därefter skickar det till reningsverk. Värmdö kommun måste vakna och inse att det inte längre är 1964.

Myndigheter har i 32 år mumlat om att vattnet behöver renas, men ingenting har hänt. Sedan 2012 har kommunen en policy för utsläpp vars riktvärden aldrig skulle medge att vattnet från tippen släpps ut, men kommunen ska vänta och se. Under tiden kontrollerar bolaget sig själva.

Förhoppningsvis kommer täckningen på sikt att leda till att mindre mängder lakvatten uppstår, men å andra sidan kommer i så fall mängden dagvatten att öka i motsvarande grad. Någonstans ska ju regn- och smältvattnet ta vägen. Hur förorenat dagvatten kan bli har vi sett sedan 2016 när det uppmättes höga halter av tungmetaller även i dagvatten (se Röret i media).

Oavsett arbetet med att täcka över deponin och etablera exakt varifrån gifterna kommer, finns ingen anledning att vänta med beslut om att stänga igen röret till Farstaviken för gott.

Sedan kan arbetet med att sanera sedimenten påbörjas så att viken kan återgå till sitt naturliga tillstånd.